Alla mina liv – en mc berättar (Anders Yamaha (YZF/FZR1000)

Jag kom till år 1988 på en fabrik i Japan och mina första varv i tillvaron skedde med banracing i Sverige. Mellan 1988-1992 levde jag tävlingslivet på bana ända tills jag havererade och återuppstod med ny kromad ram.

När min tävlingskarriär var över så gick det en tid, jag bodde i Gävle och blev inregistrerad där. Min motor en inte en så vacker dag skar ihop i Hooting så fick jag fick en ny fin en – som min dåvarande ägare dessvärre inte visste var stulen … Motorns rätta nummer hade slipats bort. Men det förstod vi ju inte då.

Efter motorbytet hade jag ändå fem ägare, jag fick bo på exotiska platser som Nyland, Hooting, Stömsund, Tandsbyn, Järfälla, Västerhaninge. I Strömsund så blev jag inbytt mot en snöskoter. Jag kände att mitt andrahandsvärde var i gungning.  I Västerhaninge hade jag en hel del motorproblem igen. Sen fick jag till slut komma till min nya ägare, Anders i Sollentuna. Han fick mig att må lite bättre, Västerhaninge trivdes jag aldrig i.

På en resa till Baltikum våren 2004 blev det dessvärre ett äventyr rätt snabbt, som ingen kunnat förutse. Finska tullen är inte att leka med. Efter att de hämtat en röntgenutrustning, som tog dom en dag, så var det stopp. Första gången i mitt liv som jag blivit röntgad, lite nervöst men det kändes inte alls. Värre var när dom använde syror på min ram. De hade svårt med att jag inte har ett ramnummer i dess rätta bemärkelse. Jag blev beslagtagen av finska tullen, eftersom motorn var – just det: stulen. Jag fick helt enkelt åka in i tullfängelset för MC i många månader utan min ägare närvarande och med hotet att aldrig få komma tillbaka hängande över mig. De hävdade att jag var olaglig. Det blir inte alltid som man tänkt sig!

Min ägare jobbade flitigt för att jag skulle bli frisläppt. Så en dag 2004 i augusti kom jag så med båt till Sverige där Larmtjänst och Folksam hjälpte mig vidare till Ekerö. Väl där fick jag en tolv år yngre motor hos Skå MC. Sen var jag inte olaglig längre. Efter lite fix med tändning och kylare var jag äntligen på svensk väg igen – piggare än någonsin förut. Fortfarande utan riktigt ramnummer. Men det hade förlorat sin betydelse.

Min förare och jag hade sedan mycket skoj tillsammans med många fina turer och sommaren 2006 är vi i Spanien. En resa som inte slutade bra alls…

Katastrof faktiskt, då vi en dag blev påkörda av en taxi på en huvudled utanför Torrevieja. Min förare hamnade på sjukhus men kunde senare flygas hem med hjälp av sitt försäkringsbolag. Taxichaffisen var vållande men vad hjälpte väl det. Jag var illa skadad.

Kvar i Spanien blev jag, dödförklarad och på väg att bli skrotad. Försäkringsbolaget löste in mig till marknadsvärde och min ägare får sina personskador ersatta.

Länge tror jag sedan att jag var glömd för världen där jag står ensam i ett dammigt garage i Spanien och gråter med mina spräckta lampor och trasiga kåpor, Ett helt år hade gått efter olyckan. Och kanske är det tur för skrotad blir jag inte och plötsligt en dag tycker en handläggare på försäkringsbolaget att det är fasligt dyrt att ha mig stående där. Tack och lov för det – nu får min ägare veta att jag trots allt fortfarande existerar!

Försäkringsbolaget ansåg tydligen att det är en bra idé att jag får komma tillbaka till Sverige utan några extra försäkringskostnader eller andra krångligheter. Det var billigare än alternativet med fortsatt garagehyra i det spanska garaget. Tur för mig. 2007 är jag så återigen på resa på egen hand, men inte heller denna gång för egen maskin. En vänlig flyttfirma med lastbil, som inte vill åka hem tomhänt, förbarmar sig över mig och min hemfärd till en låg kostnad. Nu får jag resa genom Europa utan min förare, utan eget pass eller andra papper, men vem kollar en flyttbil. Jag stod ju i ett hörn av den stora bilen och ingen såg mig. Jag är tacksam för att min ägare verkligen bry sig om mig. I slutet av september 2007 är jag hemma igen.

Kanske var det där och då min ägare verkligen förstod mitt rätta värde. Jag hade ju överlevt så många omöjliga tillbud att jag helt enkelt förtjänade att få ännu ett nytt liv. Anders bestämmer sig för att få ordning på mig alldeles själv. Det blir många turer till skroten och sökningar på nätet efter diverse delar plus ett riktigt bra jobb av en duktig lackfirma: snart är jag som ny igen och fler äventyr kan ta vid från 2008. Denna gång i vackra Sverige bl.a. Gotland, Västervik och på Åland och ofta ihop med kompisar i Stockholmsklubbarna Rapido och MCE. Någon då (måste ha varit i Rapido) fick för sig att jag skulle heta ”GulaFaran”, vilket inte är ett namn som jag vill leva upp till. GulaKatten kan vara mer lämpligt, landar ju med ”sulorna” varje gång. Eller möjligen eller FarbrorGul. Haha…

Att en hemfärd från Halmstad nu senast (sommaren 2020) blev en smula dramatisk är inget som bekymrar mig. Jag läckte kylarvatten och det blev många stopp och ett sjå att fylla på var femte mil. Men om man klarat allt det jag gått igenom så kan man köra med nästan torr kylare i 120 km i timmen. Det blev ett snyggt brunt spår på motorvägen mellan Linköping och Sollentuna. Så nog märks jag ibland.

Så nu är det bara att se fram emot en ny vår med små och stora äventyr och fina turer. För det enda jag vet riktigt säkert är att jag tänker hänga i länge än! Just i vinter 2020/2021 får jag lite extra kärlek i Stefans garage i Sollentuna, han är en duktig mekaniker. Han finns på www.SollentunaServiceKonsult.se om du vill veta mer eller boka en service.

Fakta

Yamaha FZR1000, motor: YZF1000 Thunder Race.

Spormotorcykel med den nya Deltaramen, stor grej då 1988. Producerad mellan 1987-1995. Årsmodell 1989 utsågs till decenniets motorcykel. 0-100 på knappt 3 sekunder och toppfart nästan 270 km/h.

Idag utrustad med USB, elvärme i handtag, Öhlins-dämpare, telefonhållare GPS-hållare och Starcom, interkom för förare och passagerare. Har även topbox och kan ta två sidoväskor.

Omlackad i gul uppseendeväckande färgkombination. Vissa bilister kan börja köra saktare.

Min karriär som banracing motorcykel